Nu har jag varit i Afrika i drygt 10 veckor. Tiden går fort. Känns som jag säger det i varje inlägg men det är verkligen så. Nu känner jag också att jag verkligen har tagit del av kulturen och sättet att leva här. Jag kan artighetsprata på swahili, jag känner många av de lokala människorna, jag äter tanzaniansk mat och jag har fått 50 tanzanianska barn i mitt hjärta.
Vad har hänt sedan sist då. Jo, i torsdags satte sig jag och Steph på en buss till Nzega. När mor och far var här och vi satt och åt middag på deras hotell så träffade vi en man, Kent, som har startat upp ett barnhem i Nzega och han bjöd mig att komma och hälsa på. Så i torsdags blev det av och vi begav oss mot centrala Tanzania. Vi såg inte bara fram emot att få se barnhemmet utan det skulle också bli kul att se landsbygden, träffa de volontärerna som jobbade på Varberg Home Of Peace (Kents barnhem) och helt enkelt komma bort och få lite miljöombyte. Bussresan tog 3,5 timmar och flöt på bra på de ovanligt släta vägarna. Väl framme mötte Kent oss och vi åkte till gästhuset där vi skulle bo.
Nzega är en väldigt liten stad i jämförelse med Mwanza och det var mycket natur runt omkring. Vi gjorde oss hemastada och sen bjöds det på köttbullar och pasta som deras husmor hade lagat. Gott med äkta svensk husmanskost. De volontärer som var där nu var Hannah, Sandra, Olivia, Julia och Julia, alla jättetrevliga och de tog verkligen hand om oss och visade oss runt.
Varberg Home Of Peace är helt annorlonta från Forever Angels Baby Home. VHOP är för äldre barn och det är som ett sorts internat. Barnen sover där, får mat , får gå i skolan och har leksaker att leka med men under lov (jul osv) så åker de hem till sina byar och bor med släktingar eller en "kontaktperson". Barnhemmet är generellt också mycket mer afrikanskt. Mycket enklare, barnen äter på golvet med händerna (som man gör här) osv.
Barnen var underbara! Nu hade de barn i åldrarna 6-12 år och dom var så söta. Dock kunde de inte ett ord engelska vilket var en omställning då jag kan prata med mina barn som är upp till 5 år på engelska men inte med en 12 åring.
På kvällarna tog de med oss till lokala restauranger där vi också fick äta med händerna och det var väldigt roligt att få göra det på ett äkta afrikaskt sätt. Jag och Steph gick även på en liten promenad i området. Längst vägen/stigen stog män och kvinnor och plöjde sina åkrar, barn sprang efter oss och ville bli fotade och alla kvinnor som bar saker på huvudet och män som cyklade stannade och ville skaka våra händer. Mamma och pappa, jag säger bara det här för att allt gick bra, men vi gick vilse på slutet och stog mitt i den afrikanska vildmarken och hade inte en aning om i vilken rikting vi skulle gå. Vi försökte fråga om vägen men ingen kunde engelska och vi viste inte riktigt vad vi skulle fråga om vägen till heller. Min otroliga lokalkänsla tog oss tillslut till ett hus där vi träffade en man som kännde Kent och han följde oss hem. Asante sana Barnabus!
Vi bodde på området av ett Bibel College som tidigare hade varit en svensk skola. Det var så Kent hade kontakt med området, han hade varit lärare på den skolan. Det var väldigt roligt att gå runt där för många av tanzanianerna kunde lite svenska och en man kunde man till och med ha en ordentlig konversation med på svenska. ALLA kännde Kent. Han var lite som en lokal hjälte. Vilket jag förstår, han är otroligt givmild, snäll och har gjort mycket för det samhället.
Hela upplevelsen var kul och det var lite ledsamt att lämna de svenska volontärerna och Kent. Tack för att ni tog emot oss och tog hand om oss!
Glömde nästan att berätta om bussresan hem. Resan dit gick så msidigt så vi hade nog förväntat oss att resan hem skulle bli lika bekväm. Så fel vi hade. Det började med att de på busskontoret inte ville ge oss våra biljetter. Dom ville att vi skulle sitta ner och vänta och vänta men tillslut mer eller minder tvingade vi dom att ge biljetterna till oss. Väl på bussen hittade vi 2 lediga platser bredvid varandra men när vi hade suttit där i 2 min så blev vi tillsagda att resa på oss för att vi hade tagit någon annans plats. Steph fick sitta i bakre delen av bussen och jag i främre. Efter en halvtimme när några människor hade gått av fick vi i alla fall sitta bredvid varandra. Lyckan varade inte länge. Ett tag senare blev vi ombedda att gå av bussen och det visade sig att bromsen hade gått sönder. Vi fick sitta där i 1 timme på trottoaren och vänta. En vänlig man hjälpte oss att hitta en toalett ( han gick in i någons hus och frågade om vi fick använda deras toalett). Och efter 1 timme när polisen kom frågade vi honom vad som hände och han sa att någon hade ring polisen så att de skulle komma och skynda på prossesen. Dom tyckte att bussbolaget hindrade och försängde deras transport. Visste inte att det var polisens jobb men bra var det för när det kom fick vi kliva på bussen och äntligen var vi på väg igen. Haha no stress in Africa!
Asta la vista
Vad har hänt sedan sist då. Jo, i torsdags satte sig jag och Steph på en buss till Nzega. När mor och far var här och vi satt och åt middag på deras hotell så träffade vi en man, Kent, som har startat upp ett barnhem i Nzega och han bjöd mig att komma och hälsa på. Så i torsdags blev det av och vi begav oss mot centrala Tanzania. Vi såg inte bara fram emot att få se barnhemmet utan det skulle också bli kul att se landsbygden, träffa de volontärerna som jobbade på Varberg Home Of Peace (Kents barnhem) och helt enkelt komma bort och få lite miljöombyte. Bussresan tog 3,5 timmar och flöt på bra på de ovanligt släta vägarna. Väl framme mötte Kent oss och vi åkte till gästhuset där vi skulle bo.
Nzega är en väldigt liten stad i jämförelse med Mwanza och det var mycket natur runt omkring. Vi gjorde oss hemastada och sen bjöds det på köttbullar och pasta som deras husmor hade lagat. Gott med äkta svensk husmanskost. De volontärer som var där nu var Hannah, Sandra, Olivia, Julia och Julia, alla jättetrevliga och de tog verkligen hand om oss och visade oss runt.
Varberg Home Of Peace är helt annorlonta från Forever Angels Baby Home. VHOP är för äldre barn och det är som ett sorts internat. Barnen sover där, får mat , får gå i skolan och har leksaker att leka med men under lov (jul osv) så åker de hem till sina byar och bor med släktingar eller en "kontaktperson". Barnhemmet är generellt också mycket mer afrikanskt. Mycket enklare, barnen äter på golvet med händerna (som man gör här) osv.
Barnen var underbara! Nu hade de barn i åldrarna 6-12 år och dom var så söta. Dock kunde de inte ett ord engelska vilket var en omställning då jag kan prata med mina barn som är upp till 5 år på engelska men inte med en 12 åring.
På kvällarna tog de med oss till lokala restauranger där vi också fick äta med händerna och det var väldigt roligt att få göra det på ett äkta afrikaskt sätt. Jag och Steph gick även på en liten promenad i området. Längst vägen/stigen stog män och kvinnor och plöjde sina åkrar, barn sprang efter oss och ville bli fotade och alla kvinnor som bar saker på huvudet och män som cyklade stannade och ville skaka våra händer. Mamma och pappa, jag säger bara det här för att allt gick bra, men vi gick vilse på slutet och stog mitt i den afrikanska vildmarken och hade inte en aning om i vilken rikting vi skulle gå. Vi försökte fråga om vägen men ingen kunde engelska och vi viste inte riktigt vad vi skulle fråga om vägen till heller. Min otroliga lokalkänsla tog oss tillslut till ett hus där vi träffade en man som kännde Kent och han följde oss hem. Asante sana Barnabus!
Vi bodde på området av ett Bibel College som tidigare hade varit en svensk skola. Det var så Kent hade kontakt med området, han hade varit lärare på den skolan. Det var väldigt roligt att gå runt där för många av tanzanianerna kunde lite svenska och en man kunde man till och med ha en ordentlig konversation med på svenska. ALLA kännde Kent. Han var lite som en lokal hjälte. Vilket jag förstår, han är otroligt givmild, snäll och har gjort mycket för det samhället.
Hela upplevelsen var kul och det var lite ledsamt att lämna de svenska volontärerna och Kent. Tack för att ni tog emot oss och tog hand om oss!
Glömde nästan att berätta om bussresan hem. Resan dit gick så msidigt så vi hade nog förväntat oss att resan hem skulle bli lika bekväm. Så fel vi hade. Det började med att de på busskontoret inte ville ge oss våra biljetter. Dom ville att vi skulle sitta ner och vänta och vänta men tillslut mer eller minder tvingade vi dom att ge biljetterna till oss. Väl på bussen hittade vi 2 lediga platser bredvid varandra men när vi hade suttit där i 2 min så blev vi tillsagda att resa på oss för att vi hade tagit någon annans plats. Steph fick sitta i bakre delen av bussen och jag i främre. Efter en halvtimme när några människor hade gått av fick vi i alla fall sitta bredvid varandra. Lyckan varade inte länge. Ett tag senare blev vi ombedda att gå av bussen och det visade sig att bromsen hade gått sönder. Vi fick sitta där i 1 timme på trottoaren och vänta. En vänlig man hjälpte oss att hitta en toalett ( han gick in i någons hus och frågade om vi fick använda deras toalett). Och efter 1 timme när polisen kom frågade vi honom vad som hände och han sa att någon hade ring polisen så att de skulle komma och skynda på prossesen. Dom tyckte att bussbolaget hindrade och försängde deras transport. Visste inte att det var polisens jobb men bra var det för när det kom fick vi kliva på bussen och äntligen var vi på väg igen. Haha no stress in Africa!
Asta la vista
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar