Svensk kladdkaka - en hit i Tanzania

Under min tid här har jag bakat runt 10 kladdkakor. Det känns för mig som en väldigt enkelt men alltid god kaka och det har verkligen gått hem hos människor här. Jag har blivit ombedd att baka för pengar och folk har frågat mig om jag ska starta upp en lite business. Väldigt smickrande och roligt då, och det vet alla som känner mig, jag absolut inte har något emot att baka kakor hela dagen lång.
 
Igår var det Musas och Zawadis födelsedag och jag blev ombedd att baka 2 kladdkakor så att Zawadi kunde ta med en till hennes skola och en till Musa som barnen på barnhemmet skulle få. Lyxade även till det med lite glasyr och strössel på toppen för barnens skull. Blev lite avundsjuk när jag såg barnen mumsa på sin bit, skulle ha bakat en till till alla mamas och volontärer också!!
 
På söndag ska vi fira alla de barn som har fyllt år i november och decembers födelsedagar och då blir det mer bakande!
 
Puss&Kram

2 veckor kvar

Nu har jag bara ca 2 veckor kvar i Tanzania och de sista 4 nätterna kommer jag tillbringa på Zanzibar. Urs, känns jättejobbigt att jag måste lämna så snart och varje gång jag tänker på att jag kommer lämna mina barn så får jag tårar i ögonen.
 
De senste dagarna har varit händelserika. Jag ätit lunch hos vår älsklings-taxi-chaufför, Castro, haft fundrasing för Forever Angels och idag besökte jag och en ny volontär, Jolien, Tunaweza.
Tunaweza är ett projekt som drivas av en tysk kvinna och syftet med projektet är att sysselsätta människor med olika handikapp. Dessa männsikor får lära sig att sy, laga mat, göra papper och andra vardagliga sysslor. Det var verkligen inspirerande att besöka Tunaweza och få se dessa människor arbeta. Vi träffade en döv man som sydde, vi träffade 2 män med inlärningssvårigheter som gjorde julkort och dom berättade för oss om en kvinna som inte har några händer som gör jättevackra smycken. Jag frågade den tyska kvinnan (har glömt hennes namn) vad som fick henne att starta projektet och hon berättade att hon är utbildad speciallärare. Hon sa att hon hade varit här i Tanzania och jobbat med barn med olika handikapp och några år senare hade hon och hennes kollega sökt upp elever för att se vad som hade blivit av dom. Sorgligt nog är människor med handikapp inte mycket värda här och de göms ofta undan och har i princip inga möjligheter att få jobb även om de bra arbetskraft. Så hon bestämde sig för att försöka lära dessa elever att tillverka olika saker som dom sedan kan sälja och på så sätt försörja sig. Hon vill också visa samhället att även fast man har ett handikapp kan man göra saker och jobba.
 
Varje gång jag hör om eller träffar en människa här som har vigt sitt liv till att hjälpa andra blir jag lika imponerad. Det är verkligen beundransvärt att männsikor jobbar så hårt för andra och jag kan inte annat än att bli inspirerad.
 
Vi har även flyttat till ett nytt volontärhus. Huset ligger 3 minuter längre bort från barnhemmet men är väldigt fräsht och vi trivs mycket bra. Annars har det inte hänt så väldigt mycket nytt här i Bwiru. Inga nya barn men de barn vi har är som alltid underbara och jag äslkar dom av hela mitt hjärta.
 
Har hört rykten om att de har fallit lite snö hemma i Nacka och jisses va glad jag blev när jag hörde det. Jag håller tumarna för en vit jul.
 
Snart är det jul! Kom ihåg att för de flesta är jul en tid av kärlek, omtanke och en tid då man umgås med familj och vänner. Många människor har inte den lyx som vi har men nära och kära som bryr sig och ett tak över huvudet. Om du vill göra något för någon som behöver hjälp ge en gåva till jul. Vill du skänka pengar till Forever Angels Baby Home gå in på http://www.justgiving.com/foreverangels/donate.
Kom ihåg alla bidrag gör skillnad!
 
Kram på er <3

En vecka i Tanzania och mycket har hänt!

Nu har jag varit i Afrika i drygt 10 veckor. Tiden går fort. Känns som jag säger det i varje inlägg men det är verkligen så. Nu känner jag också att jag verkligen har tagit del av kulturen och sättet att leva här. Jag kan artighetsprata på swahili, jag känner många av de lokala människorna, jag äter tanzaniansk mat och jag har fått 50 tanzanianska barn i mitt hjärta.
 
Vad har hänt sedan sist då. Jo, i torsdags satte sig jag och Steph på en buss till Nzega. När mor och far var här och vi satt och åt middag på deras hotell så träffade vi en man, Kent, som har startat upp ett barnhem i Nzega och han bjöd mig att komma och hälsa på. Så i torsdags blev det av och vi begav oss mot centrala Tanzania. Vi såg inte bara fram emot att få se barnhemmet utan det skulle också bli kul att se landsbygden, träffa de volontärerna som jobbade på Varberg Home Of Peace (Kents barnhem) och helt enkelt komma bort och få lite miljöombyte. Bussresan tog 3,5 timmar och flöt på bra på de ovanligt släta vägarna. Väl framme mötte Kent oss och vi åkte till gästhuset där vi skulle bo.
Nzega är en väldigt liten stad i jämförelse med Mwanza och det var mycket natur runt omkring. Vi gjorde oss hemastada och sen bjöds det på köttbullar och pasta som deras husmor hade lagat. Gott med äkta svensk husmanskost. De volontärer som var där nu var Hannah, Sandra, Olivia, Julia och Julia, alla jättetrevliga och de tog verkligen hand om oss och visade oss runt.
Varberg Home Of Peace är helt annorlonta från Forever Angels Baby Home. VHOP är för äldre barn och det är som ett sorts internat. Barnen sover där, får mat , får gå i skolan och har leksaker att leka med men under lov (jul osv) så åker de hem till sina byar och bor med släktingar eller en "kontaktperson". Barnhemmet är generellt också mycket mer afrikanskt. Mycket enklare, barnen äter på golvet med händerna (som man gör här) osv.
Barnen var underbara! Nu hade de barn i åldrarna 6-12 år och dom var så söta. Dock kunde de inte ett ord engelska vilket var en omställning då jag kan prata med mina barn som är upp till 5 år på engelska men inte med en 12 åring.
På kvällarna tog de med oss till lokala restauranger där vi också fick äta med händerna och det var väldigt roligt att få göra det på ett äkta afrikaskt sätt. Jag och Steph gick även på en liten promenad i området. Längst vägen/stigen stog män och kvinnor och plöjde sina åkrar, barn sprang efter oss och ville bli fotade och alla kvinnor som bar saker på huvudet och män som cyklade stannade och ville skaka våra händer. Mamma och pappa, jag säger bara det här för att allt gick bra, men vi gick vilse på slutet och stog mitt i den afrikanska vildmarken och hade inte en aning om i vilken rikting vi skulle gå. Vi försökte fråga om vägen men ingen kunde engelska och vi viste inte riktigt vad vi skulle fråga om vägen till heller. Min otroliga lokalkänsla tog oss tillslut till ett hus där vi träffade en man som kännde Kent och han följde oss hem. Asante sana Barnabus!
Vi bodde på området av ett Bibel College som tidigare hade varit en svensk skola. Det var så Kent hade kontakt med området, han hade varit lärare på den skolan. Det var väldigt roligt att gå runt där för många av tanzanianerna kunde lite svenska och en man kunde man till och med ha en ordentlig konversation med på svenska. ALLA kännde Kent. Han var lite som en lokal hjälte. Vilket jag förstår, han är otroligt givmild, snäll och har gjort mycket för det samhället.
Hela upplevelsen var kul och det var lite ledsamt att lämna de svenska volontärerna och Kent. Tack för att ni tog emot oss och tog hand om oss!
 
Glömde nästan att berätta om bussresan hem. Resan dit gick så msidigt så vi hade nog förväntat oss att resan hem skulle bli lika bekväm. Så fel vi hade. Det började med att de på busskontoret inte ville ge oss våra biljetter. Dom ville att vi skulle sitta ner och vänta och vänta men tillslut mer eller minder tvingade vi dom att ge biljetterna till oss. Väl på bussen hittade vi 2 lediga platser bredvid varandra men när vi hade suttit där i 2 min så blev vi tillsagda att resa på oss för att vi hade tagit någon annans plats. Steph fick sitta i bakre delen av bussen och jag i främre. Efter en halvtimme när några människor hade gått av fick vi i alla fall sitta bredvid varandra. Lyckan varade inte länge. Ett tag senare blev vi ombedda att gå av bussen och det visade sig att bromsen hade gått sönder. Vi fick sitta där i 1 timme på trottoaren och vänta. En vänlig man hjälpte oss att hitta en toalett ( han gick in i någons hus och frågade om vi fick använda deras toalett). Och efter 1 timme när polisen kom frågade vi honom vad som hände och han sa att någon hade ring polisen så att de skulle komma och skynda på prossesen. Dom tyckte att bussbolaget hindrade och försängde deras transport. Visste inte att det var polisens jobb men bra var det för när det kom fick vi kliva på bussen och äntligen var vi på väg igen. Haha no stress in Africa!
 
Asta la vista

Volontärhuset & omgivningarna i Bwiru - min by

Barnen på Forever Angels Baby Home